Sandras arm nästan helt färdig. Bakgrund och lite annat smått och gott ska läggas till innan armen är helt fullbordad som sleeve!

En vän till mig så jobbet blir bara roligare när man kan sitta och snacka lite skit under timmarna man tatuerar =)

Har inte varit så duktig på att blogga nu när allt skit har hänt, som ni säkert hunnit läsa ändå!

Men jobba har jag lyckats komma igång med lite grann iallafall! Min fästmans tatuering med mustachen!! hahaha, måste vara den töntigaste hittills men ändå coool!! ;)

Stackars Malin kom till mig och behövde fullständig hjälp med hennes arm.

Hon hade gjort dom hos en annan tatooartist (om man nu ens vill kalla han för det?)

Stjärnor som placerats huller om buller och mitt i alltihop en fågel!!!???

Började med att förbättra stjärnorna med lite häftiga motiv inuti.

Sen efter yttligare några månader fortsatte vi med coverup över fågeln med snygga skuggningar som gjorde att fågeln hade skådat ljuset för en sista gång.

Kommentaren från Malin när allt var gjort: Detta ska bli min partyarm!! den ska faan alltid vara synlig !!   

Slutligen har vi Tero´s koifish! Han hade inga tatueringar från början och med tanke på hur lång tid det tar att göra en halv sleeve så tyckte jag ändå han var grymt duktig!! ;)

Jepp det var alla för denna gång! Men mer kommer det !!!

Annars idag så ska jag fortsätta töja mina öron några snäpp till, har inte så stort nu men när jag började töja hade jag 1.6 och töjde upp till 3.2 på en gång!! Stålöronkvinnan!! hahaha. Eller iallafall vad jag fick höra! =)

Se hur mycket jag klarar av denna gång!!

Bye bye for now! 

Jag drömde igår natt om pappa, drömde om hans begravning. Och att allt blev bara fel! Ingenting stämde med det som vi hade bestämt (och som han ville ha det).

Började med att prästen sa helt fel namn och sen stämde inte en enda låt som spelades. Men mitt i allt det här såg jag helt plötsligt pappa, han tittade på mig och sken upp i världens leende. Han sa ingeting, men han såg så fridfull ut och hade definitivt inte ont!

Det var som att han menade: Jag bryr mig inte längre om små bagateller som om en begravning som går fel.

Jag var ju så arg först för att ingenting var som det skulle från att bli så glad över att han faktiskt inte brydde sig.

Saker som man oroade sig för i livet är ingenting att oroa sig över efter man gått över till andra sidan. (Antagligen)

Jag vet inte?

Är inte troende på att någon GUD faktiskt skulle finnas, men..

Jag tror helt strongt på att det kan finnas ett liv efter döden. Inte att man är uppe i någon himmel och kollar ner på andra, men att man går från en sida till en annan.

Medium brukar ju säga att om man förlorat någon och sedan drömmer om den personen behöver det inte betyda att det just var en dröm utan att man faktiskt fick ett besök. Och eftersom jag har oroat mig så mycket över om pappa funnit frid, känner jag mig nu 100% besvarad.

Både jag och pappa delade en själslig sida, och jag har både sett och hört en del. Vi hade så starka band mellan varandra att vi kunde genom någon slags telepati känna om den andra hade problem o.s.v

T.ex pappa hade så fruktansvärt ont den sista tiden av hans liv att jag en natt vaknade upp helt kallsvettig och otroligt svårt att andas. Klockan var väl runt 3 på morgonen och jag kände att det inte hade riktigt med mig att göra.

Ville ta telefonen och ringa pappa och höra om han var okej, när mitt inre "jag" trodde jag bara hade fått för mig något.

Dagen efter så ringde jag pappa och frågade honom om han hade haft ont eller nått under natten. Pappa - Ja klockan 3 var jag uppe och var totalt kallsvettig och hade sådana svårigheter att andas att mamma trodde jag skulle dö!

Och det var precis den tidpunkten jag vakna..

Konstigt det där hur det kan fungera..

Bara någon vecka innan pappa dog frågade jag honom om han var rädd för döden.

Pappa - Nej, just nu skulle den mest kännas som en befrielse, men sen är man ju väldigt nyfiken på om det verkligen finns någonting.

Sen skojade vi och sa att om det nu gör det så måste du bevisa det !!

Och lite mysko grejer har det faktiskt hänt.

Pappa dog klockan 02.45 på natten, runt den tiden log min moster och hennes man och sov som grisar och brevid deras klockradio har dom alltid haft 2 mobiler (iallafall under den perioden som min kusin väntade sin andra son). Ingenting hade någonsin stört den klockradion på dom 3 veckorna som dom hade haft mobilerna där förrän den natten pappa dog. Min moster vaknar upp av att det brusar och har sig på klockradion och tar en snabb titt på klockan: och den visade (02.45.)

Jag tror nog att pappa hade lite med den saken att göra, eller vad tror ni??

När jag åkte hem sen efter den långa natten när pappa hade gått bort, hade jag med mig pappas favoritfilt hem. Sov med den första natten, men sen fick jag som panik eller hur man ska förklara det. Jag tålde helt enkelt inte se den ett tag så jag slängde in den i garderoben. Det märkliga var att varje gång jag och Rickard gick hemifrån och sen efter ett par timmar kom hem stod alltid ena garderobsdörren öppen. FAST att jag vet att jag stängt igen den.

Detta hände säkert 2-4 gånger, tills jag till slut tog ut den därifrån och la den nedanför sängen. Sen dess har det inte hänt. Tror pappa ville bevisa någonting =)

Så jaa jag tror på ett liv efter döden. Sen får folk säga vad dom vill!

Om man är med om något själv så kanske man inte är så skeptiskt längre!!

Ta en funderare på den ;)

Godnatt!

En vecka har det gått, precis idag!

Min älskade pappa försvann ifrån mig förra veckan, klockan 02.45 på natten.

Igår var vi på begravningsbyrån och bestämde allt kring hans begravning, fast pappa hade bestämt det mesta själv. Men det var skönt att prata igenom allting och hur allt skulle gå till och så.

Känner mig ändå stark, har fått så sjukt mycket stöd av Rickard och vänner runt omkring vilket jag är oehört tacksam över ♥

sen så kände jag mig faktiskt ganska så förbered på det som hände. Pappa och jag pratade så otroligt mycket den sista tiden om allting och han sa att jag inte skulle känna mig orolig, bara att han visste att jag fanns där gjorde allt.

Lite värre för min bror som lider något så fruktansvärt. Min älskade bror, du vet hur mycket pappa älskade dig!!

Hela familjen var iallafall samlade pappas sista timmar och vi fick alla ta vårat farväl till pappa. Tror jag sa att jag älskade honom minst 20 ggr och fick alltid samma svar tillbaka "dig". Han hade svårt att prata på slutet så "dig" betyder "och jag dig", som han alltid sa när jag sa jag älskar dig till honom.

Usch.. kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få träffa honom.. Inte förrän jag själv dör, så istället för hej då pappa säger jag hellre vi ses.. Vilket jag tror jag sa också precis innan han dog. Kändes bättre än hej då!

Begravningen sker den 13:e augusti, och det är väl då jag verkligen kommer förstå att han är borta..

Saknar dig farsan ♥

Vila i frid, så ses vi i Nagiala.

Sitter på tomten och njuter av den kalla kvällsbrisen som halvt fläktar mitt hår. Tittar ner på näsan och ser världens rivsår efter att min katt rivit mig där idag. Förstod inte vad som fick honom att göra det egentligen. Upplevde att han varit på konstigt humör hela morgonen och det var inte förrän vi släppte ut dom som han betedde sig ännu konstigare. Börjar med att grannen står och skriker på oss då vi var på övervåningen för en stund att våran katt fastnat i staketet. (Våra katter har sele).

Jag springer ner och ser att Maggie praktiskt taget hänger som hon håller på och blir hängd! Skyndar mig snabbt att ta ner henne därifrån och håller om henne då hennes hjärta bultade så förfärligt. Grannen sa att en annan person med hund hade försökt att hjälpa henne men att hunden bara hade gjort det värre. Men du då? frågade jag.

Jaa jag vågade inte med tanke på att hon kanske skulle klösa mig.

Ja men hon skrek ju efter hjälp så hon skulle nog vara med tacksam än på humör att rivas sa jag då.

Detta gör mig så förbannad, kan man inte som granne hjälpa till om man ändå ser det? Jag var på övervåningen 5 minuter och bara på dom minutrarna så hade detta hänt. Jag hade inte tvekat att hjälpa det djuret om det handlade om mina grannar. Visst jag är glad att hon sa till men hade varit ännu gladare om hon hade tagit loss henne och sen påpekat det för oss. Och jag som alltid tycker att jag har sån koll på mina djur. Iallafall efter det traumat tog jag in henne och var precis på väg att ta in Bruce när han plötsligt får för sig att smita. Ser att han springer in till en annan granne när jag ska srpinga efter honom. Tar upp honom och håller honom i min famn medans han jamar och har sig. Pratar några ord med den grannen också innan jag tänkte gå in med Bruce. (Han är inte den som har något imot att man håller i honom) och så från ingenstans vänder han sig om mot mitt ansikte och jag tror att jag ska få en av hans kramar som alltid, då plötsligt byter han ansiktsuttryck och ser helt livsfarlig ut. Biter tag i min näsa så att blodet börjar forsa PÅ EN GÅNG! Fatta först inte va det var när jag kände något rinna längs munnen. Kutar in och slänger ifrån mig katten och sedan rätt i i badrummet! där inne står jag helt gråtandes och chockad över vad som har hänt. Fattade inte att min älskade lilla Bruce skulle kunnat gjort något sådant?! Tårarna vägrade att sluta rinna ner för mina kinder och jag kunde inte förstå hur jag kunde gråta så mycket över en sådan grej.

Efter att ha funderat över detta hela dagen så har jag kommit fram till att jag nog förstår varför jag grät så mycket.

Min katt Bruce och jag har alltid haft ett sådant oslagsbart förhållande till varandra. (Ni måste tro att jag är dum i huvudet).

Men jag har haft han sen han var sju veckor gammal (idag e han 4), och jag har alltid känt han utan och innan så jag vet liksom hur han fungerar.

Och nu känns det som om jag inte känner honom alls!!! Är även lite rädd för honom nu. Är det normalt?

Pratade med mamma senare och hon trodde att Bruce ville något när han var i min famn och att jag inte lyssnade eftersom jag var för upptagen med att prata med grannen och det var därför som han gjorde så för att få min uppmärksamhet.

Nog fick han min uppmärksamhet alltid!

Fan vad man kan bli knäpp över sina djur egentligen..

Jag är nog lite av en crazy cat lady som pratar om sina katter så här mycket.

Ja, jag har ju inga barn och prata om så då får det bli mina katter eller min karl att prata om!

hahahahahhahahaa..

Imorgon kommer det en läkare och en psykolog hem till mamma och pappa för att göra en bedömning över hur min pappas hälsotillstånd ligger för närvarande. Har en rejäl klump över detta också!! Frågade Rickard idag om livet någon gång skulle kännas lättare, för detta år har rent ut sagt varit ett jävla helvete. Förutom dom sakerna som faktiskt har varit bra. (Fast dom är väldigt få).

Väntar med spänning på att få höra en glädjande nyhet för en gångs skull.

Give me some hope.

Heeeej!

Har inte haft lusten till att skriva så värst mycket nu när bloggen varit låst. Även fast det har varit bra för mig att kunna skriva av mig. Men har bestämt mig för att låsa upp den igen iallafall. Orkar inte bry mig om vad folk tror längre. Ett sanningen ord är iallafall att när dagen D kommer så lär ju alla redan veta det utan att jag behöver yttra mig, men tro inte på allt ni hör ändå utan jag kommer säkerligen tala om det när den dagen kommer.

För närvarande är allt bra!

Rickard är inne på sin andra semestervecka och vi gör inte så mycket faktiskt. Eller den första veckan rättare sagt så hände det inte så värst mycket.

Denna vecka händer det mer grejer. Renoveringen av köket och hallen ska påbörjas och en altan skall byggas !!

Ansökte om ett lån förra veckan, vilket gick igenom idag!! Så nu ska vi bara skriva under ett kontrakt och sen är det bara att börja inhandla det vi behöver!!

Och nu när bloggen öppnats upp kommer ni kunna följa våran lilla renovering !!

Här ska uppdateras som aldrig förr!!

Peace out!

En smart liten grabb sa en gång något så klockrent att han borde få stå med i någon bok för .. jaa något smart!

- Det är inte många år man lever med tanke på hur många år man kommer vara död.

Är inte det oehört smart tänkt för en grabb som kanske bara var 6 år när han sa detta?? För det är ju sant!

Pappa har äntligen kommit hem iallafall, och allt har gått bra.

Det som har hänt nu är att han fått sluta med avgiftningstabletterna för att det var dom som utlöste hans stroke från början. Dessvärre fick mamma och pappa reda på en mindre rolig sak efter att jag hade åkt hem. Det har börjat sprida sig metastaser vilket har gjort att sjukhuset inte kan göra mer för honom.

Jag och brorsan blev tillkallade hem till mamma och pappa idag. Han har 8-12 veckor kvar att leva........ OK?! hur förbereder man sig för detta?

För hur mycket man än tror att man kan förbereda sig så kommer man aldrig riktigt vara förbered när dagen kommer. 8-12 veckor är ju ingenting!!!

Hur ska man ta vara på den tiden på bästa sätt?

Absolut inte att behandla honom som döende iallafall... Detta ska bli dom bästa sista veckorna i hans liv! Det har jag bestämt mig för!! Ska försöka vara så stark som möjligt och vara vid hans sida så mycket som möjligt.

Jag vill inte att han ska dö!! JAG VILL INTE!! Och inget kan vi göra...

Känner mig dum..

Älskar honom så....

Gääääääsp! inte många timmar sovandes inatt. Pappas sänggranne har en apparat som hjälper honom att andas på nätterna och den skränar och låtar medans det låter som om han verkligen kämpar för att hålla andningen i schakt!

Sen klockan tre när jag började slumra till kom det in en sköterska som skulle ta en massa prover på sänggrannen. Jippie!! vilken skönhetssömn man får på sjukhus!! pappa sov lugnt sen flera timmar tillbaka så han var det ju inga problem med. Han får ju insomningstabletter också och det underlättar ju en del.

Tror jag lyckades somna en stund efter det för sen var klockan helt plötsligt sex och yttligare en undersökning skulle göras på sänggrannen. Och på med strålkastarlamporna utan någon som helst sympati eller hänsyn till patienten brevid (vilket råkade vara min far). Tack kära sjukvård för att ni skänker en sådan omtanke till era medmänniskor. Och till råga på allt fick farsan världens huvudvärk och såg bara två solar i ögonen (om man ska förklara som han förklara det). Det är det här som jag känner sjukvården misslyckas med, dom är duktiga på att vara läkare och ge rätt medicin och så men så fort det kommer till att lära känna sin patient eller kanske bara bry sig lite, försvinner medmänskligheten direkt. Det är fan inte konstigt att pappa inte gillar sjukhus och inte heller konstigt att han inte vill bli lämnad ensam. För om det inte finns någon som bryr sig vem ska man då vända sig till?

Värsta var ändå igår när pappa ringde på larmknappen (vilket han inte hade gjort på hela dagen) för att enbart ställa en fråga. In kommer en undersköterska och pappa börjar fråga om sin medicin. Hon svarade helt nochalant att det får pappa minnsann fråga en sköterska för det visste inte hon någonting om. Men för i helvete! svara inte på larmet då om du inte vet vad du kommer få för frågor!! Hur i helvete ska man kunna veta vem det är som kommer när man larmat?

Hon började gå ut ur rummet men stannar precis vid dörrhålet där en annan sköterska står och förbereder mediciner. Detta säger den jävla fittan då!

-Det är mycket dom vill och ska ha hela tiden!

Varpå jag hörde detta och blev helt jävla ursinnig!!

Hörrö du, sa jag!

Ska du snacka skit så får du väl för fan se till att du inte står så vi hör vad du säger!!

Såg hur chockad hon blev, men ingen ursäkt fick vi då och inte heller en på resten av hela dagen. Sköterskan som hon hade sagt det till kom istället och bad om ursäkt och sa att hon skulle prata med henne.

Jag sa att jag tyckte det var jävligt oproffisionellt och göra så utan att tänka på konsekvenserna.

Så nu vågar farsan inte ringa på den där jävla larmklockan för att (som han säger) är rädd att störa dom! Fattar ni hur jävla absurt det låter!! Är så arg att jag kokar! Det hon gjorde har förstört allt ännu mer vad pappa känner inför sjukhus. Så om någonting yttligare skulle hända (vilket jag verkligen inte hoppas) så kan ju vi glömma att försöka få in honom på ett sjukhus!

Tack för att ni är så proffsiga inom sjukvården!

spott och fräs!!

Hej hej hallå!

Nu har det gått ett tag sen man senast skrev här. Och gladare minnen har det väl inte blivit, snarare jobbiga.

Var på SwedenRockFestival vecka 23 med min käresta   .

Fick måååååånga nya vänner vilka jag hoppas på att stötta på igen!

Den veckan mådde pappa bra. Så bra att han till och med kom och hämta mig och Rickard på stationen när vi kom hem. Första gången jag sett pappa köra bil på länge. Livet kändes helt plötsligt underbart och man slutade oroa sig för en stund.

Men sen kom helvetesveckan!

Pappa var inne på sin regelbudna röntgen för levern som han gör var 3:e månad.

Sen hände det någonting....

Han blev konstig efter den röntgen! Illamående och yrsel.

Sen blev det lugnt en och halv dag innan mamma ringde till mig på torsdagkväll och sa att pappa var konstig!

Så jag och Rickard hoppa in i en taxi raka vägen hem till mamma och pappa för att se vad det var mamma snacka om.

Kom dit och såg att pappa var väldigt annorlunda. Pratade osammanhängande och kunde inte styra sin vänstra sida ordentligt plus att han inte såg någonting på sitt vänstra öga.

Så efter en stund ringde vi till ambulansen.

För att göra en lång historia kort så hade pappa åkt på en stroke!

En stroke!!

Herregud, visst att han har cancer men en stroke!

Så nu har vi suttit här i tre dagar och fått reda på provsvar och massa annat.

Men pappa mår bra efter omständigheterna. Min största chock var ändå andra patienter som också är inne för samma anledning som pappa. Innan pappa kom in på neurologen var vi på hjärtavdelningen för att dom först misstänkte att det var hjärtat det var fel på! Iallafall därinne mötte vi en ung kille som bara var 28 år gammal som precis hade fått en hjärtattack. Helt jävla sjukt! Men det absolut chockerande var nog det som jag fick höra för en liten stund sedan. Just nu sitter jag och pappa i tv-rummet och kollar på This is it! Träffa en ung kille här med som hoppa in på rummet. Snackat med han en stund nu (på engelska) och fått reda på att han också åkt på en stroke! Fick en ännu större chock när jag fick reda på hur gammal han var. 24 ÅR!!! född samma år som mig!!! HELT JÄVLA CHOCKERANDE!

Skönt att sitta här just nu för pappa får prata av sig lite med andra patienter och dela sina erfarenheter och det hjälper bara mer för själva läkningsproccessen.

Faan vet inte om jag skriver helt osammanhängangande för jag lyssnar på dom samtidigt som jag skriver!!

haha!
Anyway, det e lugnt med pappa nu och våra band mellan oss är starkare än någonsin!

Min pappa, min hjälte!